Att slå honom matt var det enda jag kunnat tänka på, och det var över. Bergen och skogen slöt sig omkring mig och kvarnen som vi inrett stod mörk som vanligt den här tiden. Gerdoni låg och sov av tystnaden att döma. På marken där jag låg hade regnet trängt in likaså i mina kläder. Kjolen som var lång, vit och mönstrad i rött hade bruna fläckar från bark och jord. Katastrof och gränslös panik stack ganska normalt i mina celler. Som efter varje gång.

Inne i mörkret hängde de som vanligt rakt upp o ner och yttrade sig inte om vad jag hade gjort. Vad skulle jag göra med honom? Jag blundade för att inte mina stirrande ögon skulle torka ut. Blandningen av hat och förtjusning frågade inom mig om jag skulle fortsätta. Alla mina tidigare hängde ju där och jag vaddade dem varje dag. Alla såg fina ut och till dess födelsedagar plockade jag ner dem och klädde upp dem i dess finaste kläder. Jag kan ju inte säga att de är mina längre eftersom de inte längre finns. Alla barn är lika fina och jag är nöjd, men jag är inte färdig än. Jag tycker om barn, nu har jag ett. Men han klagar så och jag blir ofta så trött på att höra hans röst. Om Gedorni skulle veta att det var jag som hade gjort dem illa och att jag behållt dem allihopa skulle han flytta härifrån. Men han får inte gå in i syrummet. Jag har så stora projekt där har jag sagt till honom.

Gerdoni och jag är väldigt troende och vi älskar varandra, mer än någonting annat. Jag ger honom allt och han har varit så ledsen över barnen och jag har tröstat honom. Det är så jag får visa att jag finns där och han har kommit över dem en efter en. Vi hade haft sju barn vid det här laget, men nu har vi ett. En son som Gerdoni vakar över, en son som jag älskar och misshandlar.

Att Gerdoni fortfarande tror att det är skogsväsen eller tomtar som tagit barnen under nätterna gör mig oskyldig. När jag gråter över dem tröstar Gerdoni mig och vi lovar varandra att alltid finnas nära. Jag vill ha all hans tid, och all hans ömhet.  Jag vill vara de enda som Gerdoni bryr sig om, men jag vill bry mig om dem också. För mig finns de kvar och jag tar hand om dem. Om Gerdoni kunde förstå att jag bara ville ge honom mera tid men att de fortfarande fanns kvar hos oss skulle han kanske tycka att jag gjort rätt.

Jag hade inte hunnit tvätta kläderna sedan igår, men nu skulle jag ner till sjön och tvätta både mina, Gerdonis och Helfrids kläder. Både mina och Helfrids såg förskräckliga ut och jag hade en känsla av att jag var tvungen att slänga bort de kläder som fläckarna inte hade gått bort från om jag ska komma undan den här gången. Solen hade knappt nått över de lägsta bergstopparna när jag var färdig och nu var jag på väg upp för den knöliga stigen för att tillaga frukosten åt min familj, iallafall de som fortfarande kunde äta. Sedan har jag bestämt mig för att ta med mig Helfrid ut på en promenad i skogen.

Den femåriga pojken sprang framför mig uppe på slänten och vi rullade sedan nerför. Jag satt en blomma i hans skjortficka, en lila. Mina onda tankar var som bortblåsta medan dagen var i full gång. Helfrid tydde sig till mig inne i skogen när det knorrade och knakade i riset. Det måste betyda att han trots allt litade på mig. Han sjöng visan som jag lärt honom när vi hade varit in till huvudstaden, när vi vandrade hemmåt mot kvarnen. Gerdoni var utanför och välkomnade oss hem med en stor kram.  Lunchen stod på bordet och Gerdoni hade lagat Helfrids säng som jag i vansinne skruvat isär så att pojken skulle ramla igenom ner på golvet. Jag visade dem glädje fast nu mina onda tankar än en gång börjat uppenbara sig.

Kvällen hade kommit och jag vaddade mina barn och pussade dem inför den långa natten. Sedan gick jag ut. Helfrid sov i sin nyrenoverade säng. Jag tog tag i honom, någon tog tag i mig. Det var Gerdoni som stod där. Han frågade vad jag gjorde och tittade rakt in i mina hatiska ögon. Jag föll på knä, jag skrek. Gerdoni slog mig över kinden och berättade att han sett barnen i syrummet medan jag varit ute och hämtade mod för att dräpa pojken.

Efter den natten hängde jag med mina barn inne i syrummet och blev som dom vaddade och pussade inför natten, skillnaden var att Gerdoni lät mig hänga där levande.